Journalisten om Ikaros 12.05.2008 Läs vad tidningen Journalisten skriver om Ikaros här. |
........................................................................................................... |
Ett annat sätt att adoptera på 12.05.2008 Arabiskan i Marocko är mer franska än arabiska, men Mohamed och jag lyckas ändå förstå varandra. Jag talar alltså inte franska. Mohamed är ungefär en och sextio, väger alldeles för mycket och är över sextio år. Men det får jag gissa mig till, han vill nämligen inte berätta hur gammal han är. Däremot säger han att han är tillräckligt gammal för att vara pensionär. Något han borde vara för länge sedan, enligt honom själv. Det har han inte råd med. Han har sju barn att försörja, och det kostar. Efter att ha pratat om kvalitet på skolor, regeringens korruption, smutsen kring badstränderna, den snälla kungen, säger han plötsligt: ”Är du gift? Hur många barn har du?” ”Nej, jag är inte gift och har inte heller några barn, inte ännu.” ”Varför det? Du måste ha barn. Själv försörjer jag två fruar och sju barn.” ”Två fruar?” ”Ja, de är jättesnälla - båda två. Bra kvinnor. Du måste skaffa dig en sådan.” ”Är det inte svårt med två fruar? Bråkar de inte?” ”Nej, nej, fru nummer ett är en mycket bra kvinna och det är tjugo års skillnad mellan dem. Fru nummer ett är som en mamma för fru nummer två. De har separata sovrum och jag turas om att dela säng med dem, varannan natt. Det är inga problem. Jag älskar båda. Du förstår, fru nummer ett fick inga barn så vi skaffade fru nummer två som fick barn efter nio månader. Fru nummer två är fru nummer etts systerdotter. När hon fick sitt första barn, min äldste son gav hon honom till fru nummer ett. Han är uppfostrad som fru nummer etts barn. Och de andra sex har de uppfostrat tillsammans. Själv har jag mest befunnit mig i den här rishögen till arbetsplats”, sade han och pekade mot sin taxibil när han motvilligt hade ätit lunchen jag bjöd honom på. I bilen fortsatte han att berätta sitt livs historia. Den äldste sonen, den som fru nummer ett ”fick” jobbar i Italien men hans lön räcker knappt och han kan inte skicka hem några pengar. Mohamed försörjer sex barn och två fruar. Han körde mot flygplatsen. Vi skulle hämta min efterlängtade resväska. ”De kommer att ge dig fyrahundra dirham, och du får ge mig femhundra.” ”Vilka kommer att ge mig fyrahundra dirham?” ”Flygbolaget, de ersätter resan fram och tillbaka till flygplatsen.” När vi kom till flygplatsen hälsade han på så gott som på alla som vi gick förbi. ’ ”Jag känner alla här. Nästa gång du är i Marocko ska du ringa mig direkt. Nu har du resväskan, vad vill du ha nu? En kvinna? För en natt? Att gifta dig med? En snygg klocka? Vad vill du ha? Jag fixar allt” skrattade han högt och tog ut min resväska från bilen. |
........................................................................................................... |
Ikarosgratulationer 12.05.2008 365 dagar, sändningar med många bra radioprogram varje dag och så kammar ni hem priset. Vilken framgång. Grattis! Det mejl som är min min favorit är det som ännu en gång illustrerar det sjuka system som drabbat sjuka människor i vårt land. Hej Kino, Stort grattis till det fina priset!!! Extra roligt tycker jag att det är för ett reportage om “Förkränkningskassan” som den numera kallas. Om du någon gång skulle vara intresserad av ett personligt öde i ämnet så har jag en mycket bra kontakt! Denne någon har arbetat hela sitt liv, betalat skatt och A-kassa, men sedan pga. skilsmässa, arbetslöshet (efter IT-kraschen) samt (av läkare konstaterad och behandlad) djup depression, inte riktigt orkar med byråkratin, anmäler sig någon dag för sent till arbetsförmedlingen efter sjukskrivning pga. av lunginflammation, blir därmed utförsäkrad och får ingenting från vare sig Försäkringskassan eller A-kassan under större delen av sin sjukskrivning vilken pågår under flera år. Att bli behandlad som skit av myndigheterna (han försökte många gånger ordna upp det) förlängde med all sannolikhet hans sjukdomsperiod. Numera mår han bra, driver café och är stor tangoentusiast. Men han har mycket att säga om det svenska välfärdssystemet som bara finns till för dom som är tillräckligt friska för att kunna uppfylla alla formellla krav. Hälsar Helena som tycker att du är toppen! |
........................................................................................................... |
Min resväska, solen och stridigheterna i Libanon 11.05.2008 ”I västerländsk media framstår man det som stridigheter mellan sunni och shia, samt mellan regeringen och Hizbollah, men också druser och Hizbollah.” ”Det ligger något i det. Hizbollah såg nämligen chansen och tog vara på den, alltså att ge sig på regeringen och skaffa mer sympati för sin sak.” ”Jag fattar inte.” ”Vad är det som är svårt att förstå. Hizbollahs sociala hjälpa är mycket bättre än regeringens. Det är klart att folk som svälter sympatiserar med dem som ger dem mat. Regeringen, statsråden, bryr sig inte om något annat än att föda sig själva, att tömma statskassan och stoppa i egna fickor.” Vi, hon och jag, tog en fruktdrink i solen. Vi var de enda gästerna i den stora baren vid stranden i Casablanca. Efter att äntligen ha fått min väska, jag hade varit på flygplatsen tidigare i dag och hämtat den, bestämde jag mig för att jobba i solen resten av dagen. En av fördelarna med mitt arbete är att jag kan ta med mig det överallt. I dag behövde jag plugga, och det kan man ju också göra på stranden. Elisabeth, och jag satt alltså i solen och pratade krisen i Libanon. Och hon blev bara mer upprörd över min låtsad okunnighet för att få ut så mycket så möjligt av vad hon tycker om den ena och den andra falangen i Libanon. Intervjun med den före detta irakiern gick bra och jag kan slappna av. Om en timme ska jag på middag med några nordafrikanska kollegor. Nu ska jag byta om. |
........................................................................................................... |
Sex skjortor, stress och packning 10.05.2008 Jag ruttnade på mig själv och min dåliga packningsförmåga, och gick ut för att äta lunch. Plötsligt dök min skjuts upp. Lilli, vackrare och coolare än någonsin, uppklädd i vitt och ljusblått för att ge mig lift till Arlanda. Ingen tid över för att plocka ut något från resväskan för att packa ned det igen. Bra. Kläder för två veckor, fråga mig inte varför. Jag gjorde incheckning i automaten, snygg och smidigt. Lilli innehar SAS-bonuskort och log igen efter att ha fått mungiporna nedsatta av en parkeringsautomat som snodde pengar från hennes kreditkort. ”Bra gräv, alltså artikel eller något”, vräkte jag ur mig när hon visade upp lappar på de snodda stålarna. Hon blev, om möjligt, ännu argare åt mitt förlag. Vi gick mot X-change diskarna. När jag hade överlämnat mina svenska pengar för att förvandla de till dollar såg den trevliga växeltjejen mitt presskort, och vips var jag några dollar rikare. Journalister har visst rätt till en bättre kurs. Jag lade resväskan på bandet. Tjejen i bagageinlämningen tog sig en titt på mitt pass och såg förskräckt ut. ”Du kanske inte kommer in i landet, ditt pass går ut i juni. Många länder kräver att man har ett tremånader långt giltigt pass.” Shit! Tre minuter senare överräckte hon passet, log och önskade mig en trevlig resa. Marocko har skippat tremånadersregeln. Tack för det! Klockan fem skulle jag ha bordat planet, fem över fem vrålade en man: ”If you are on your way to Amsterdam you have to run to gate 35.” SAS hade glömt att informera oss om att de hade ändrat gaten. Inte nog med det så var planet en halvtimme sent. Jag kände hur stressen smög sig på. Jag hade ju bara femtio minuters transittid. Jag gick fram till tjejen vid disken och berättade. ”Jag är ledsen men jag kan inte säga något annat än det jag har sagt till många andra under dagen: De kommer säkert att hjälpa dig på plats. Antingen fixar de så att du kommer på ett annat plan i kväll eller så får du övernatta i Amsterdam och ta ett imorgon.” Inte nu igen. Jag ruttnade. Men vad kunde jag göra? Inget. Jag ringde till Marocko och berättade läget. Surt svar. Jag lade på. Väl på planet berättade jag för de två vackra, blonda, svenska flygvärdinnorna om min huvudvärk, Att jag kunde gå miste om en intervju jag planerat i flera månader. ”Du kommer att ha ungefär femton minuter på dig från det att vi landar tills det andra planet lyfter. Jag är ledsen men du kommer inte komma på det.” Uppgiven satte jag mig ned och läste tidningarna. I högtalarna började piloten med att välkomna oss och sedan berätta att vi inte hade rätt till någon mat. Det har numera bara de i första klass. Vi fick nöja oss med det som fanns på den avlånga försäljningslistan. Jag köpte en torr macka och en kopp te för fem Euro och läste reseboken jag hade handlat tidigare på dagen. Oavsett när jag kom fram behövde jag ju förkovra mig. Man har aldrig nog med kunskaper om det land man besöker. ”Mer te?” ”Ja - tack! Du, tror du att det är okej att jag sätter mig längst fram på första klass så att jag kan rusa mot nästa plan. Det kanske ändå finns en chans att jag hinner med det?” ”Ja, det grå bra. Men jag tror inte att du kommer att klara det.” Tio minuter senare kom nästa flygvärdinna fram till mig, satte sig på huk och läste ur en lapp: MSG FROM: AMSKOSK CAPTAIN, DUE LATE INCOMING FLIGHT FOLLOWING: PAP NURI KIN AT 12D TO CASABLANCA, WE ORDERED A MINICAR FOR TRANSFER TO GATE G12. DUE TO A STRIKE FROM HANDLING AGENT OF ROYAL AIR MAROC, DELAY CAN BE EXPECTED. “Vad betyder det?” “Vi har kontaktat flygplatsen som har kontaktat flygbolaget. De kör dig med en snabb minicar så att du hinner med ditt plan. De kommer i alla fall att försöka.” Jag tittade på flygvärdinnan Karin Hjerthens namnbricka och fick en stor lust att krama henne men hejdade mig. När vi hade landat, efter att jag hade parkerat mig i sätet längst fram, blev gaten inte tillkopplad. Vi kom inte ut ur planet. Klockan tickade. Trettio minuter kvar innan det andra planet lämnade Amsterdam. Tjugofemminuter. Vi var ute. Jag tackade personalen och sprang ut. ”Sir, are you Mr Kino, unfortunately could we not find a minicar for you. Run!” Jag sprang som en galning, med en stackars högklackad värdinna efter mig. Det var meningen att hon skulle se till att jag inte gick vilse, men efter en stund gav hon upp. Jag sprang och sprang. Folk stirrade irriterat på mig, och måste ha trott att jag var en tjuv eller något. Jag brydde mig inte. Jag skulle hinna. Men jag fastnade. En jävla passkontroll och hundratals passagerare i kö till den. Jag sprang förbi kön, dök under en spärr och gick fram till killen i det lilla fönstret. ”Are you crazy? What are you doing?” Ställde han sig upp och skrek. Jag berättade. Han sade åt mig att vända mig om och fråga de som stod bakom mig. Jag förstod inte. Det var ju ingen personal där. Det var ”bara” passagerare. Kronan föll ned. Han ville att jag skulle be de andra i kön om ursäkt. ”Go, go, run, I would do the same thing”, sade en parant dam på amerikansk engelska. Jag rusade vidare. Sju minuter kvar. På en skylt stod det att det var femtonminuters gångavstånd till G12, min gate. Jag sprang för livet. Jag hann på fem minuter. Bussen stod och väntade på mig. Men jag hade inte checkat in. Inga problem, de fixade det vid boardingen. På planet var jag lugn igen. Genomsvettig, men glad. Vilken tur att det är modernt med halsduk på sommaren, något att torka svetten med. Passagerarna bredvid mig skrattade. Jag berättade om min dag och de skrattade ännu mer. Personalen var trevlig, maten var god och min stress var som bortblåst. Jag jobbade i två timmar tills jag slocknade. Planet var inte ens fyllt till hälften och jag kunde lägga mig på tre stolar. Underbart. I passkontrollen började det igen. Den välansade marockanske gränspolisen tog mitt pass, tittade noga på varje sida och frågade om jag hade varit i Marocko tidigare. Han ville också veta vad mitt ärende var, varför jag hade just hans land att jobba i. Sedan: Var jag verkligen svensk? Vilket land härstammade jag ifrån? När jag hade svarat gick han och hämtade en chef. Och en femte fråga: ”Kan vi få se ditt boardingkort?” Jag letade i alla fickor, tömde ryggsäcken men inget kort. ”Hur kan vi vara säkra på att du verkligen kommit från Amsterdam och att du bor i Stockholm? Vi måste se kortet, att du verkligen är den du utger dig för att vara”. Nu började jag bli riktigt irriterad. Och lackade till. Jag berättade som det var, att jag hade haft en mycket jobbig dag och att jag inte orkade ta mer skit. Men chefen gav sig inte, han skulle prompt se boardingkortet. Då kom jag på det: ”Men jag har internetbokningen som kan bevisa att jag har gjort den rutt jag påstår och att det överensstämmer med min identitet, den i passet.” Jag var igenom. Nu var det resväskan kvar och sedan off to work. Jag gick mot rullbandet som signalerade ”Amsterdam”. Två timmar senare var jag ensam kvar med fem resväskor. Ingen av dem var min. Jag gick fram till en tjej med walkie-talkie. ”Ja, tyvärr har det varit så här den senaste veckan. Vissa väskor kommer inte fram men däremot får vi väskor som egentligen borde gå till en annan stad, till och med ett annat land. Chefen för bagageutlämningen gav mig sitt nummer och bad mig återkomma dagen efter. Min fixare väntade utanför. Vi tog en taxi till hotellet. Den klassiska arabiska musiken som ljudade från de skräniga högtalarna gjorde susen som inramning till Casablanca by night. När vi skulle betala taxin bad jag fixaren säga till chauffören att ge mig ett kvitto. Kvittensblocket var väl synligt där askfatet en gång i tiden satt. Men taxichauffören gillade visst inte det. Han tog fram ett annat, som fanns under hans säte. ”Jag skriver det på femhundra och ni betalar trehundra, blir det bra?” Jag vägrade. Resan skulle kosta tvåhundrafemtio och det var det enda, plus dricks, som jag var beredd att betala. Chauffören suckade och hämtade det andra kvittensblocket. Inne i hotellet visade jag mitt pass och bad om nyckeln till mitt rum. ”Men ni har bara bokat ett rum, ett dubbelrum. Jag tittade på min irakiske fixare: ”Jag tänkte att det skulle bli billigare för Er. Det är två sängar.” Han kunde ju inte veta att jag vaknar av minsta lilla ljud, det räcker med att någon suckar för att jag ska vakna och sedan inte kunna somna om.” Jag bokade ett rum till. Inne i det tog jag en dusch, gick och lade mig och förberedde min intervju i sängen. Halvfyra släckte jag sänglampan. Det sista jag tänkte innan jag somnade var: Vilken tur att jag hade datorn i ryggsäcken. Det sista jag såg innan jag somnade var en skylt, som visst finns i varje rum, med en bild på en moské och pil mot Mecka. |
........................................................................................................... |
Hujàdà om Ikaros 10.05.2008 I 25 år har Public service-klubben på Sveriges Radio, Sveriges Television och Sveriges Utbildningsradio delat ut Ikarospriset till olika journalister. Detta år var det Kino, Jonas Magnusson, Sandra Foresti och Björn Tunbäck som i ett reportage tillsammans uppfyllde Ikaros kriterierna: ”hög kvalitet, nyskapande journalistik och utnyttjande av mediets oanade möjligheter”. – Jag är jätteglad och stolt, framför allt är jag glad över att få arbeta, både i Sverige och i övriga världen, i redaktioner med undersökande journalister. Jag känner mig fortfarande rörd av priset och jag blev så paff. Ingen av oss hade förberett ett tal, men vi bara körde på, säger han. Làs mer hàr. |
........................................................................................................... |
Robil har vaknat upp ur medvetslösheten 09.05.2008 Robil Oduncu har vaknat ur sin medvetslöshet. Han slog upp ögonen och kan kommunicera med handrörelser. – Det går äntligen åt rätt håll, säger hans mor. Det var i tisdags som Robil Oduncu, 33, öppnade ögonen på Karolinska sjukhuset i Solna efter nära tre veckors medvetslöshet. Läs hela artikeln om Robils uppvaknande här. |
........................................................................................................... |
Pressmeddelandet om Ikaros 09.05.2008 PRESSINFORMATION SVERIGES RADIO 2008-05-08 Årets Ikaros-radiovinnare utsedda I dag tillkännagavs vinnarna av årets Ikarospris. Martin Johnson vann med dokumentärerna Hon sov hemma & Pappa tar semester från SR Dokumentärredaktion i kategorin Dokumentär & Reportage. Radioteatern vann med Peter Kihlgårds Cinema Verité i kategorin Drama & Fiktion. Sveriges Radios Romanpris tog hem priset för andra gången, Kerstin M Lundberg och Elin Classon i kategorin Kunskap & Kultur. Kaliber vann med sitt program Friska pengar sjuka intyg i kategorin Samhälle & Fördjupning och slutligen tog Annika Lantz nyårsrevyn hem priset i kategorin Underhållning & Evenemang. Ikaropriset delas ut av Public serviceklubben vid SR, UR och SVT. Dokumentär & Reportage Hon sov hemma SR Dokumentärredaktionen En dokumentär av Martin Johnson om att förlora sin mamma och att återerövra förträngda minnen: Han förträngde ett år av sitt liv. Det året då hans mamma blev sjuk i magcancer och dog. Han var fjorton år då. Nu har det gått sju år och han talar med sina syskon och de berättar sina minnen från året då mamman blev sjuk och dog. Pappa tar semester SR Dokumentärredaktionen För sex år sen cyklade en ensam pappa på en ferrariröd cykel längs den irländska kusten. Hemma i Sverige fanns hans tre barn. De hade några år tidigare förlorat sin mamma i cancer. Nu, idag är barnen inte längre barn utan vuxna men Martins pappa har fortsatt att försvinna. Med hjälp av tre vykort som han skickade från Irland börjar Martin leta efter sin pappa. Kanske kan Martin komma att förstå sin pappas handlingssätt? En dokumentär av Martin Johnson. Juryns motivering: För modet att erövra sin egen historia, för nära samtal med känsla av att allt står på spel och för ett förtroende som bara vågar ges en lyssnare när radion är som allra bäst. Drama & Fiktion Cinema Verité, Radioteatern av Peter Kihlgård, producent Anders Carlberg Peter Kihlgård skriver på sin nya roman. Plötsligt ringer det på dörren. Det är Kicki och Lasse som har stigit ut ur fantasiernas värld och blivit verkliga människor. De är mycket upprörda över hur de skildras. Nu ska de säga honom ett sanningens ord. De kidnappar honom! Juryns motivering: För att med ett annorlunda grepp närmat sig teaterkonstens möjliga rymd och fantasifullt utnyttjat mediet i form och gestaltning där rollkaraktärerna ifrågasätter och tar författaren som gisslan. Kultur & Kunskap Sveriges Radios Romanpris 2007, SR Kulturredaktionen Sveriges Radio delar varje år ut ett romanpris till ”en framstående svensk roman ur det gångna årets produktion”. Prissumman är på 30.000 kr. Det unika med detta pris är Lyssnarjuryn. Den förnyas varje år och består av bokläsande radiolyssnare i olika åldrar och med skiftande yrken som skrivit och anmält sitt intresse. Jurymedlemmarna läser de sex nominerade romanerna, diskuterar dem och utser tillsammans pristagaren. Delar av diskussionerna sänds i radio. Juryns motivering: För ett genomgående unikt radiosamtal där lyssnaren ges verktyg och makten att erövra både studion och litteraturen och för det ovanliga modet att släppa taget om den slutliga domen, för genuin folkbildning i ordets ursprungliga betydelse. Samhälle & Fördjupning Radio: Friska pengar sjuka intyg, Kaliber Faktafel. Kränkningar. Stress och slarv. Ett företag som gör utredningar på uppdrag av Försäkringskassan har slarvat med fakta och struntat i flera utlovade delar av sitt arbete. Kaliber har granskat en mängd fall där sjukskrivna människor känner sig illa behandlade av utredningsföretaget. Vi kan också visa att Försäkringskassan inte haft någon uppföljning av de tjänster de köpt från det här företaget - och andra liknande företag - för hundratals miljoner kronor. Juryns motivering: För att uthålligt och envetet givit sig in i en byråkratisk djungel där vem som helst kan bli offer för en ordning som tycks vederhäftig men rymmer kaos som stämplar människor för livet, för att med allvar, värme och humor visat på ett krackelerande försäkringssystem, för ett program som gör skillnad. Underhållning & Evenemang Radio: Lantz i P4, Nyårsrevy Årets sista direktsända Lantz i P4 med Nyårsrevy. Egenskrivna låtar, sketcher, texter och dikter. Carina Berg spelar städerska, och går runt i olika kända människors hus och städar. I akt 1 städar hon i Ulrika Schenströms hus. Där hittar hon ett kvitto från den ödesmättade kvällen då Ulrika och Anders Philblad drack öl och pussades. Snart kommer även Fredrik Reinfeldt in i huset och sjunger en serenad till sin mycket saknade Ulrika Schenström. I akt 2 städar Carina hos Göran Persson, där möblerna stämmer upp i en kavalkad om att Helmut Kohl äter smör. Den kommande svensktoppslåten Bananflugor i November framförs, och Thomas Nordegren dyker upp och spelar en JAS-agent. I akt 3 befinner sig Carina i Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattströms hus och där får vi höra Annika Lantz och Papa Dee i en låt som är skriven av Sture i Svenska Akademien och handlar om den nya buggningslagen. Juryns motivering: För skarp politisk satir som inte väjer för humorns såväl lättvindiga som seriösa undertoner. Ett underhållande revycollage med en oemotståndlig kombination av lättsamhet och allvar som vågar välta publiken i text och ton. Om Ikarospriset Ikaros delas ut varje år av Public service-klubben på SR, SVT och UR till den redaktion eller det program som ”helt enkelt är vansinnigt bra” och som präglade radio- och tv-året 2007. Det som kännetecknar en sann Ikarosvinnare är hög kvalitet, kreativitet, nyskapande, spännande journalistik och utnyttjande av mediets oanade möjligheter. Priset delas ut i klasserna: 1) samhälle och fördjupning 2) dokumentär och reportage 3) drama och fiktion 4) underhållning och evenemang 5) kunskap och kultur Ikaros jury: Katarina Hahr, Boel Adler, Lena Allerstam, Ulrika Arlert, Görel Elf, Jesper Lindau, Anna Luuk, Nina Löfgren, Karin Wirenhed, Ann Victorin. Romanpriset med Kerstin M. Lundberg och Elin Claeson. Lantz i P4 - Annika Lantz För mer information kontakta: PS-Klubbens ordförande: Katarina Hahr katarina.hahr@sr.se 08-784 27 23 SR P1, Eva Sahlin 08-784 18 52 eva.sahlin@sr.se SR P4, Lena Henriksson Tel 08-784 98 17 lena.henriksson@sr.se Radioteatern, Marie Jansson 08-784 16 20 marie.jansson@sr.se Foto, Mikael Grönberg eller Mattias Ahlm 08-784 71 57 foto@sr.se |
........................................................................................................... |
Vi vann!!! 08.05.2008 Motiveringen: För att uthålligt och envetet givit sig in i en byråkratisk djungel där vem som helst kan bli offer för en ordning som tycks vederhäftig men rymmer kaos som stämplar människor för livet, för att med allvar, värme och humor visat på ett krackelerande försäkringssystem, för ett program som gör skillnad. Från Kalibers hemsida från förra veckan: Programmet ”Friska pengar - sjuka intyg” - om bolaget Doktorn & Co’s felfyllda utredningsverksamhet på uppdrag av Försäkringskassan har nominerats till Ikarospriset av Publicserviceklubben på SR, SVT och UR. Reportaget gjordes av Jonas Magnusson. Sandra Foresti och Nuri Kino var researchers. Björn Tunbäck producerade. Ni som inte hört programmet kan göra det här. Tack till alla sjukskrivna som ställde upp och gjorde programmet möjligt, och till min favoritläkare för att han aldrig ger upp kampen om rättvisan. |
........................................................................................................... |
Flera kockar... 07.05.2008 Aziz Jacob är krögare på restaurang Limerick. Han är uppvuxen i restaurangbranschen och har sett hur utvecklingen gått mot det sämre. Han har fått vykortet, men tycker att det är krångligt att behöva kontakta fem myndigheter i stället för en. - När man lägger ner tid på att förenkla tillståndshanteringen, så borde tanken vara att underlätta. Men likförbannat har de misslyckats, säger han. Den som vill söka tillstånd måste vända sig till bland annat miljökontoret, plan och bygglovsenheten, tillståndsenheten samt polisen. Vid varje instans kostar det dessutom en avgift. Jag håller helt med min kusin Aziz Jacob. Läs hela artikeln här. |
........................................................................................................... |
Sanningen slår alltid dikten 07.05.2008 Svenska kyrkan tar hand om våra nära och kära inför den sista vilan. De sköter det mesta - gräver graven, tröstar de anhöriga och läser välsignelsen. Det ska ske på ett etiskt och värdigt sätt. Men vad vet vi egentligen om det som händer efter att vi sagt farväl? En granskning av arbetet på våra kyrkogårdar visar att kistorna på flera håll i landet förstörs i samband med gravsättningen. Med hjälp av en traktor krossas kistlocket för att förenkla gravsättningen. Vad hände med varmt och medmänskligt beteende? Se reportaget här. |
........................................................................................................... |
Raed är utvisad 07.05.2008 Nedan ett mejl från någon svar med: Jag Pratade med Raid när polisen ta honom till Arlanda .. Raid var stark och han hälsade på alla som försökte hjälpa honom ...Han tackade dig och tackade mig och alla som hjälpte honom och sa jag be till oss och hoppas att störde inte er men jag har starka kännsla att ni har görde mycket och vill säger tack för er och jag är inte ledsen att Sverige behandlade med mig på den sätt för att jag har Gud som hjälpte mig att vara stark i den här situation. Det här är ofattbart! Sverige, med Anders Lago i täten, briljerar om hur human vår flyktingpolitik är samtidigt som det begås ett brott som detta. |
........................................................................................................... |
Grattis/Tahinyotho! Kära Annika 07.05.2008 Grattis - och tack - kära Annika! Nedan en bild på Annika Bladh, femtioåringen som ser ut som trettiofem, författaren David Eberhard som enligt min mening skrivit en av de bästa böckerna de senaste åren, se här. Ja, sedan är det jag. Det är så jag ser ut just nu.  |
........................................................................................................... |
En kampanj för att stoppa utvisningen av Raed 06.05.2008 Läs hela här. |
........................................................................................................... |
Omänsklig behandling av äldre 06.05.2008 Häromdagen pratade jag med min arabiska kollega Ayman om de svenska fattiglapparna. ”Många pensionärer i Sverige lever på under femtusen kronor i månaden.” ”Jaha, det motsvarar en förmögenhet i Syrien.” ”Ja, men det motsvarar också hyran för en enrumslägenhet i Sverige.” ”Oj, då äter hyran alltså upp lönen. Men deras barn måste ju hjälpa dem?” ”Nej, det behöver inte barnen. Det fungerar inte så här. Man bor inte ihop och man ansvarar inte för varandra.” ”Men man ansvarar väl ändå för sina föräldrar?” Ulf Nilsons krönika i Expressen i dag fick mig att tappa andan. Pensionärer i Sverige behandlas omänskligt. Vi måste få tillbaka humana värderingar och prioriteringar. Av Sveriges nära 1,6 miljoner pensionärer har hälften, 800 000 bara garantipension. Det betyder i praktiken att de måste leva på långt under 5 000 i månaden när hyran är betald. Alltså: existensminimum, något annat ord funkar inte. Och: Tanten (som oftast lever längre än gubben) får sitta där och glo, omgiven av en ekande ensamhet. En sjuksköterska berättade för mig om en gammal dam på ett hem som fick besök av sin son en halvtimma varje midsommarafton, aldrig annars. - Han var alltid irriterad och röt åt henne och tittade på klockan gång på gång... Dessutom hade han en taxi väntande som han ville att mamman skulle betala... Läs hela krönikan här. Jag tänker hjälpa mina föräldrar, och även andra äldre, så länge jag kan. |
........................................................................................................... |
Alla asylsökande borde avlyssnas 05.05.2008 ”Alla asylsökande borde avlyssnas! Ring för mer information.” Och sedan stod det två nummer, en till en landlinje och en till en mobiltelefon. Jag ringde mobilen. ”Är det du? Ärligt, är det verkligen Nuri Kino?” Svarade mannen. Det visade sig vara en man som jag känner som tidigare. Han hade blivit osams med några tonåringar efter att ha skrikit på dem att slänga saker på äldre. För att ge igen har de affischerat en del av Stockholm med hans nummer. ”En massa människor har ringt och undrat vad jag menar med att man borde avlyssna asylsökande. De här ungarna är ju helt galna.” Det är för jäkligt att han ska behöva byta nummer… men den lille busen i mig måste erkänna att det var påhittigt av tonåringarna. |
........................................................................................................... |
Bostadsrättsföreningar kan snart hälsa hem 05.05.2008 För några år sedan bodde jag i en fin lägenhet vid kanalen i Södertälje. Jag hyrde ut den i andra hand under en period som jag drev krog i Sundbyberg. Varken min andrahandshyresgäst eller jag blev informerade om att de andra hyresgästerna hade bildat en bostadsrättsförening. En tjej som bodde på våningen ovanför min ringde mig en kväll och berättade att de, på bostadsrättsstyrelsemötet, hade sagt att de inte kunde ha kvar mig i fastigheten: ”Att ha en invandrare kommer att dra ned priserna, vi måste antingen köpa ut honom eller hitta på något annat”. Hon, som själv satt i styrelsen, ringde alltså och tjallade på de andra. Ett år senare lyckades de få mig vräkt och sålde lägenheten för en miljon kronor. En mille som de delade på. I dag skriver Merit Wager om att ägarlägenheter snart är verklighet även i Sverige. Snart kan man äga sin lägenhet men slippa bostadsrättsföreningar. Läs Merits kolumn här. |
........................................................................................................... |
Raed träder fram 04.05.2008 Medan våldet och kidnappningarna fortsätter i Irak har Sverige börjat avvisa irakier till Bagdad. Raed al-Hakim, 38-årig irakisk katolik, ska efter sju år i Sverige skickas med tvång till Bagdad, där han aldrig tidigare varit. ”Jag överlever inte detta”, säger Raed al-Hakim bakom låsta dörrar på Migrationsverkets förvar i Flen. Hela artikeln går att läsa här. Så här citeras min vän Abuna Adris: - Jag är jätteledsen. Men jag vet att det kommer fler fall, mer bekymmer. Jag tycker att Raed ska fly. När folk gömde judar undan nazismen kanske de agerade i strid med lagen. Men de gjorde moraliskt rätt. Ibland fattar stater fel beslut. Själv är jag beredd att lägga mig framför planen man tänker skicka tillbaka flyktingarna i. |
........................................................................................................... |
Kriget om brödet 04.05.2008 Nej, jag har spenderat mer. Jag har ju också ringt från mobilen, åkt tunnelbana… På många håll i världen tvingas människor att leva på under 2 dollar om dagen, inte ens 12 kronor per dag ska gå till hyra, kläder, mat, medicin, skola och allt annat. 12 kronor. 12 kronor. 12 kronor. Det blir inte bättre för de fattigare, det blir värre. Neokonservativa ”filosofer” som säger "det blir bara bättre" verkar inte se längre än sin kaffe latte. För några timmar sedan pratade jag med mina medarbetare i Qamishli i norra Syrien. Under helgen har de delat ut mat och medicin till över två hundra familjer. Irakiska flyktingars situation i Syrien och Jordanien förvärras för varje dag. Syrier som tidigare hjälpte irakier har nu själva fått det knapert. Det har inte regnat en droppe i år. De flesta i norra Syrien lever på det som jorden ger dem. ”Jag orkar inte, jag är trött, slut, dränerad. Tidigare fann jag glädje i att hjälpa, i att se ett barn le igen, men nu känner jag mig slut. De senaste åren har jag träffat flyktingar så gott som varje dag. Nya ansikten, nya tragedier, ny sorg, nya tårar.” Sade min vän i Jordanien när jag ringde för att fråga hur han har det. Första gången jag var i Jordanien på jobb var jag där tillsammans med Aftonbladets Wolfgang Hansson. I dag skriver han om Kriget om brödet. Världsmarknadspriset på vete har fördubblats senaste året. Bagerierna som säljer statssubventionerat bröd har svårt att köpa in tillräckligt med mjöl. Egyptierna står i timslånga köer för att kunna köpa sin basföda. Människor dör i köerna både av utmattning och knivhugg när det blir bråk om platserna. Och: I Haiti dödades fem människor i matdemonstrationer. 9 000 fredsbevarande trupper från FN klarade inte att stoppa oroligheterna där massan skanderade ”vi är hungriga”. Läs den mycket viktiga artikeln här. Om ni klickar här kan ni läsa Wolfgangs beskrivning om fotografen Tommy Mardells och vårt projekt år 2000. Det är kanske dags för alla oss att dricka en latte mindre per dag, dags att tänka på våra med människor. Om inte annat så kan vi väl avvara 12 kronor per dag. Är ni med? |
........................................................................................................... |
Det är inte okej! 03.05.2008 ”Jag slutade att företräda asylsökande för att det blev för svårt. Lag och regel har slutat att gälla. Det är som ett lotteri där du aldrig kan veta om din klient drar en nitlott eller inte.” Sade en advokat uppgivande till mig för några dagar sedan. Medborgarnas Flyktingsombudsman lade ned av samma orsak. Läs mer här. I går var jag på en rättegång där en man hade anklagats för människorov. Två tonårsflickor påstod att han hade attackerat dem och försökt dra in dem i en bil. Bevisningen talade för honom och emot dem. Det fanns bevis för att de ljög. Det fanns bevis för att han talade sanning. Han hade, enligt bevismaterialet, inte försökt kidnappa dem. Men han fälldes. Han dömdes - mot alla odds. Men varför skulle två tonårsflickor ljuga om något sådant? Det har jag inget svar på. Inte än! Det kanske är så enkelt som att de kan. I dag träffade jag en god vän som är advokat. ”Vi kan nästan aldrig veta vad utslaget blir, om vår klient blir friad eller fälld. Oskyldig fram tills motsatsen är bevisad gäller inte längre. Inte heller gäller hellre fria än fälla. Det är rena rama lotteriet.” Beklagade sig min vän. Tillbaks till gårdagens rättegång: I pausen gick en av tonårsflickornas mödrar fram till den tilltalades familj och pekade på varje familjemedlem och uttalade hot. ”Jag känner igen dig, dig, dig och dig nu och ni ska passa er noga. Ni vet säkert vad vi är kända för.” Sade hon, vände på klacken och vände tillbaka. Hon tittade mig i ögonen, pekade och sade ”Och du ska också veta att det kan hända dig något”. En av de tilltalades anhöriga sade till domaren, efter pausen, att de kände sig hotade, och att de ville att han som var domstolens ordförande skulle agera. De var rädda för att något skulle kunna hända dem när de lämnade rättssalen. ”Det som händer utanför den här rättssalen är inte min sak.” Svarade han. Den tilltalades familjemedlemmar tittade nervöst på varandra. De hade blivit svikna av det svenska rättsväsendet. Men ordföranden svek inte. Bara några minuter därefter kom två polismän till tingsrättens hall dit alla åhörare hade blivit förpassade eftersom tonårsflickorna inte ville bli förhörda inför publik. Polismännen förhörde alla om hoten. Kvinnan, modern till den ena flickan, var en av dem som förhördes. Hennes version var en helt annan än vår. Hon hade blivit hotad. Hon och hennes dotter, som när hon hotade oss fnittrade i bakgrunden, hade blivit hotade av den tilltalades familj. ”Det är lugnt, vi känner till henne och hennes familj. Ni är inte de första som blivit hotade av dem”, sade polismannen till den tilltalades bror. Polisen var sedan kvar tills rättegången var över. Men sen då? Hon känner ju igen oss alla. Inte nog med att oskyldiga blir dömda så blir också vittnen tystade. Journalister blir hotade. Det är inte okej att folk hotas till tystnad. Det är inte ok att en person tittar mig i ögonen och säger att de, hon och hennes gäng, kommer att känna igen mig i stan. Nedan från Ekot i dag. Ökande hot och våld mot journalister Svenska journalister får allt svårare att arbeta och skriva fritt, enligt en rapport från internationella Reportrar utan gränser. Hot och våld mot journalister ökar. Nästan två tredjedelar av alla redaktörer har tagit emot hot. Det är första gången som Sverige nämns i rapporten, och bland annat tas hoten mot Nerikes Allehanda upp. Tidningen fick höja säkerheten efter publiceringen av konstnären Lars Vilks bild av profeten Muhammed som rondellhund. I resten av Europa ser utvecklingen lika dyster ut. I Danmark hotades många journalister med anledning av Muhammedkarikatyrerna. I Italien är maffian det största hotet och i Nordirland får journalister fortfarande dödshot trots fredsprocessen. |
........................................................................................................... |
Jag är förkyld 02.05.2008 I dag var jag på ännu en rättegång, mannen som var åtalad blev fälld. Felaktigt. Ja, det kan jag säga med rätt samvete. Nu ska jag vila, är lite förkyld och trött. God kväll! |
........................................................................................................... |
Rättvidriga beslut som drabbar barn 01.05.2008 Rättsvidriga beslut som drabbar barn Var är våra politiker när Migrationsverket fattar rättsvidriga beslut som inte tar hänsyn till barnens bästa, undrar Birgitta Elfström, jurist i Varberg. Migrationsverket har nu tagit två vägledande beslut som innebär utvisning av barnfamiljer till Irak. Den ena familjen är från Bagdad och bekänner sig till den muslimska tron och den andra är en kristen familj från Mosul. "Barnets bästa" är meningslösa ord för Migrationsverket. Av UD:s rapport 2007 för Irak framgår bl a att barn lämnar skolan för att ta arbete. Antalet gatubarn har ökat markant under senare år. Många gatubarn fångas upp av den organiserade brottsligheten för att utföra stölder eller slaveriliknande arbet Organiserad barnprostitution förekommer. Barnens hälsa har inte förbättrats under året. Tillgången till dricksvatten, kvalificerad vård och vaccinationer är begränsad. Undernäring hos barn är ett stort problem. Barn skadas då de trampar på landminor och blindgångare som finns runt om i Irak. Situationen för många etniska och religiösa grupper har försämras under 2007. Irakier dödas av bilbomber. Kristna utsätts för förnedrande behandling genom att kidnappas, våldtas eller tvingas bära slöja. Präster mördas. Fortfarande sitter den afghanska tvåbarnsfamiljen som för kort tid sedan avvisats från Sverige till Kabul i ett litet kyffe och vågar inte gå ut av rädsla för att bli dödade på grund av sin religiösa tro och sitt blandäktenskap. Jag har nyligen ställt frågan till Migrationsverket om de fortsätter att utvisa barnfamiljer till Kabul. Migrationsverket har inte beaktat "barnets bästa" då de fattat utvisningsbeslut beträffande den iranske pojken Arvin som har en ogift mor som riskerar att utsättas för stening, piskning eller annan förnedrande behandling om de tvingas återvända till Iran. Arvin riskerar själv att utsättas för förnedrande behandling på grund av att han är en "oäkting". Men det bryr sig Migrationsverket inte om. Var är våra politiker? Är det ingen av er som högljutt kan eller vågar protestera mot alla de rättsvidriga beslut som nu pytsas ut på löpande band? "Barnets bästa" är ord som inte alls har något värde för Migrationsverket och inte heller för migrationsdomstolen. Det är ytterst beklämmande. Birgitta Elfström |
........................................................................................................... |
Det måste få ett slut 29.04.2008 Jag ringde upp en upprymd Aleyas, i Indien var då klockan ett på dagen och i Sverige åtta på morgonen. I Los Angeles dit mitt nästa samtal gick var klockan tolv på natten. Mitt tredje samtal gick till Syrien, där en sömndrucken Wilson (chef för Assyrian Aid Society) undrade om jag hade blivit galen som väckte honom så tidigt när jag visste att han hade suttit i en buss hela natten och behövde sova. Jag tog en lång promenad och tänkte igenom den senaste tidens ”galenskaper” i biståndsarbetet. Mobilen ringde. ”Hej, vi undrar om du skulle kunna tänka dig skriva om en pågående massaker?” Jag blev alldeles stel. Såg bilder av slaktade kristna irakier framför mig. ”Arvodet är inte det bästa men vi betalar resor och alla andra utgifter.” Det var presschefen för en människorättsorganisation som hade läst By God - Sex dagar i Amman och ville att jag skulle skriva en liknande om flyktingar som dör på vägen till Europa. Jag satte mig ned på en parkbänk och lyssnade på alla skräckhistorier om flyktingar som hade skjutits till döds vid det ena landets gräns. Andra som hade dränkts vid en annan gräns. Och om olika tortyrmetoder för att avskräcka flyktingar från att ta sig till vissa länder. Jag kan inte tänka mig att skriva en annan rapport. Ett viktigt samtidsdokument som jag gärna hade varit delaktig i att skriva, men jag har redan två andra stora påbörjade projekt. Om erbjudandet står kvar i höst hoppar jag gärna på det. Sent på eftermiddagen ringde jag en assyrisk flykting i Grekland och frågade om han var på väg till Sverige nu. ”Den jäveln har blåst mig.” Det är tredje gången på ett halvår som han har blivit blåst av en smugglare. ”Alla proffsen sitter inne eller vågar inte.” Många smugglare har enligt honom gripits och de som nu opererar i Grekland är inte lika bra. En av anledningarna till att färre flyktingar kommer till Sverige?  Två helt andra saker: Min dokumentärfilm Det Ohörda Ropet, som jag producerade för sju år sedan, har fått nytt liv. Den ska åka på turné i Kanada och kommer att visas på universitet och andra institutioner. I Hollywood börjar det röra på sig för Davids och mitt filmmanus om kriget i Irak. Och så ännu en idiotisk misshandel i Södertälje. En barndomsvän till mig har blivit brutalt misshandlad och jag sitter, nu i kväll, i samtal med hans kusiner och andra vänner. Läs mer här. Det är värre nu. Det var bättre förr. Det är brutalare. Det är farligare. Det är galnare. Och det måste stoppas! |
........................................................................................................... |
Presstopp! Presstopp! Presstopp! Presstopp! 28.04.2008 Nu är det offentligt! Så här ser den delen om vår roman ut: ”Vi läser aldrig romaner. Verkligheten är mer än tillräcklig för oss. Men den är också så absurd att ingen skulle tro oss. Därför kallar vi det för en roman.” Nuri Kino & Jenny Nordberg Den motvillige journalisten Den motvillige journalisten är en historia om en man som egentligen inte ville lägga sig i, men som till slut inte tål att se hur en biståndsorganisation lurar och utnyttjar både dem som vill göra gott och dem som desperat behöver hjälp. När varken polis eller myndigheter tycks reagera ger han sig i lag med den tredje statsmakten, vars syfte han tror är att avslöja sanningen, och där kollegor hjälper varandra. Följ med på en resa genom ett Sverige där de flesta helst vill ”gå på semester” och vidare ut i en värld full av lögner, tillsammans med en man som går i rakt motsatt riktning - med hjälp av ilska, tro och genom att bryta reglerna. Nuri Kino och Jenny Nordberg är undersökande journalister. De har rapporterat från många länder, de har producerat dokumentärfilmer och de har vunnit otaliga utmärkelser, bland annat Föreningen Grävande Journalisters pris Guldspaden. Den motvillige journalisten är deras första roman om Ninos MelkeMire. |
........................................................................................................... |
En blomma och Anders Lago 27.04.2008 Nästa: "Jag håller helt med Chatarina, du är värd blomman. Flera blommor. Du måste läsa Svenskan! Anders Lago intervjuas och tar åt sig all ära för det du har gjort för Södertälje. Han låtsas dessutom inte om att han känner dig, eller ens känner till dig och ditt fantastiska arbete. Han framhäver bara sig själv. Det är så patetiskt. Kreddas ska den som kreddas bör, gäller visst inte Södertälje kommunalråd." Det tredje: "Grattis till all beröm! Jag håller med och undrar om jag kan intervjua dig om ditt arbete i morgon?" Jag var tvungen att skriva tillbaka och fråga vad de menade. För en timme sedan kom jag hem, dåsig efter alla påskmat och Assyriskas hemmamatch, för att läsa mina mejl och läsa en hög inför morgondagens arbete. Men innan gick jag in på p1:s hemsida och lyssnade på Publierat, en intressant diskussion som ledde fram till en blomma en kollega har skickat till mig. När det hade gått 18 minuter och 40 sekunder delades nämligen veckans beröm ut. Den lät ungefär så här: "Nuri Kino är en känd människoaktivist som räddar liv i Syrien, Jordanien och Irak. Nuri Kinos rapport By God - Sex dagar i Amman har väckt stor uppmärksamhet och bidragit till pengar till irakiska flyktingar." Lyssna på det här. Vilken glad överraskning! När jag hade lyssnat klart läste jag artikeln om Anders Lagos tall i USA. Så här började den: "Måhända började allt med en artikel i Metro, men det får vi återkomma till. Nu går jag efter journalisten från The Times, men före USA:s ambassadör i Sverige, uppför de slitna trapporna i Kommunalhuset i Södertälje. Där väntar mannen som häromveckan gjorde stan världsberömd på bara några minuter." Och: "Han blev inbjuden, tror han själv, för att berätta om Södertälje som det goda flyktingalternativet. Eftersom kommunen, med sina 83000 invånare, tar emot fler irakiska flyktingar än vad USA och Kanada gör tillsammans." Lagos ord: "Det var en journalist, från Metro om jag minns rätt, som tog fram siffrorna första gången och jämförelsen fick en enorm internationell genomslagskraft. Under de senaste ett och ett halvt åren har vi har haft besök av journalister från världens alla hörn." Hela artikeln kan ni läsa här. Mina artiklar har ni som följer bloggen redan läst, ni vet ju också att jag har varit i kontakt med representanter för den amerikanska kongressen och den amerikanska regeringen i nästan två år. Det var det som ledde till att Anders Lago blev inbjuden, sådant dokumenteras. Det borde han veta. Dessutom har jag medverkat till att ett tiotal redaktioner, från lika många länder, har kunnat göra bra tv-inslag, radioprogram eller artiklar. Nu ska jag fortsätta fira Påsk! Och i den mån jag kan ska jag fortsätta ett liv eller två eller fler... |
........................................................................................................... |
Qum Moran Men Kabro! 27.04.2008 Edo d´Qyomte d´Moran howe brikho! Glad Påsk! |
........................................................................................................... |
Sverige bas för terrorplaner 26.04.2008 Ovanstående kunde man höra på Ekot i dag, lyssna på hela inslaget här. Om det verkligen är så att vårt land är bas för organisationer som från Sverige planerar terrordåd i andra länder undersökte jag åt SR för några år sedan. Med hjälp av hemligstämplade dokument, möten med anonyma källor, intervjuer med Sveriges superagent Folke Axman och tidigare Säpo-chefen Sven-Åke Hjälmroth lyckades jag avslöja ett Sverige vi helst inte vill ha. Ett Sverige vi inte låtsas ha. Då lät det så här om Säpo: "Ekot har också sökt Säpos generaldirektör Klas Bergenstrand och kontraterrorismchefen Margareta Linderoth utan resultat." Nedan ett utdrag från ett av inslagen: Säpo har bristande kunskaper i etniska, politiska och religiösa motsättningar, något som använts för att terrorister ska få asyl i Sverige men också för att få Säpoanställda misstänkliggjorda i förtalskampanjer. Problemet med falsk och vilseledande information har varit känt för Säpo i över tjugo år. Ekot har tillgång till dokument som visar att misstänkta terrorister har fått asyl i Sverige på falska grunder i åtminstone tre fall. Bakgrunden är att Säpo desinformerats av myndighetens invandrarinformatörer. Flera bevis Ekot har läst handlingar från Jordanien, Iran och Turkiet som bevisar att Säpo handlat felaktigt, att informatörer lurat myndigheten för att få misstänkta terrorister att få stanna i Sverige. Ett exempel är när en av Säpos informatörer samarbetat med en släkting, som i sitt hemland är misstänkt bombtillverkare, för att denne skulle få asyl i Sverige. Den misstänkte bombtillverkaren uppgav på informatörens uppmaning falsk identitet, som sedan informatören bekräftade för Säpo. På det viset fick bombtillverkaren myndigheten att tro att han är en förföljd frihetskämpe. I ett annat fall har en informatör krävt att hans bror, som i deras hemland är efterlyst terrorist, ska få asyl i Sverige som betalning för den information han lämnat Säpo. Lyssna på eller läs hela inslaget här. Ett annat inslag lät så här: Fler misstänkta i Sverige för terrordåd Ytterligare fjorton personer i Sverige misstänks vara inblandade i den terrorhärva där fyra personer greps i april i år. Ekot har också uppgifter på att det rör sig om fyra terrordåd och inte ett som det tidigare sagts. Ekot har källor i bland annat den irakiska regeringen som bekräftar att ytterligare fjorton personer utreds i den terrorhärva där fyra personer greps i april i år. De misstänkta terroristerna ska vara bosatta i Sverige. Säpos misstankar baseras bland annat på information som kommer från Irak. Burhan Habib som är representant i Norden för ett av de större partierna i Irak, det kurdiska PUK, säger att han inte vet hur många personer som misstänks vara inblandade i terrordåden. Ska ha erkänt i förhör Enligt honom stämmer det dock att man till Säpo överlämnat bevis på att personer i Sverige både finansierat och själva deltagit i planering av terroraktioner begångna i Irak. Misstänkta terrorister som gripits i Irak ska erkänt detta i förhör. De flesta inslag med efterföljande debatt samlades här. |
........................................................................................................... |
Flyktingar i en källarlokal, mitt dåliga samvete och ett dödsfall 24.04.2008 Jag pratade med en av de mer kända asyladvokaterna sent i kväll. Han har fått nog av inkonsekvensen hos migrationsmyndigheterna. ”Jag tar inga nya ärenden. Det känns meningslöst, jag får bara avslag och har tappat gnistan. Mina klienter, är från Colombia, Armenien, Irak, Afghanistan… Ja, många länder. Det kanske jag som har blivit dålig. Men så är det, jag önskar att jag kunde hjälpa dig. Som det är nu känns det som om jag lägger av, att jag inte orkar inte längre. Jag avslutar de ärenden jag har men sen är det slut.” Vad är den främsta orsaken till att du slutar? ”Mitt jobb gör ingen nytta, jag kan inte påverka i någon nämnvärd mån. Jag känner att det jag gör inte har någon betydelse och dels ska jag förklara för människor att de måste hem till Irak eller Colombia, eller så måste jag säga åt de att gå under jorden.” Tidigare i dag var jag i Södertälje, mina vänner pratade självklart om Robil som ligger nedsövd och nedkyld på Karolinska men också om att man har hittat flyktingar i en källarlokal. Efter tips om att människor bodde i ett källarförråd i Ronna forcerade brandförsvaret förrådsdörren. Då visade det sig att förrådet plötsligt fått både bad- och sovrum. Otillåtna boendeformer har hittats i en källarlokal på Svedjevägen i Ronna. Förenat med livsfara, menar Lars-Åke Stevelind, insatsledare vid Södertörns brandförsvar. Södertörns brandförsvar gör just nu en riktad insats i Ronna där man ser över brandskyddet. Det var också så man fick kännedom om det otillåtna boendet i ett källarförråd. Läs hela artikeln här. För några veckor sedan ringde en asylsökande från Syrien mig. Hon hade fått avslag på sin asylsökan i alla instanser och ville ha min hjälp att få ut sin livshistoria... Det är inte ofta jag säger att jag inte har tid, att jag tyvärr inte kan hjälpa, men som jag har det nu är det omöjligt. I går fick jag veta att hon ramlade från sjunde våningen när hon tvättade ett fönster. Min första reaktion var ett dåligt samvete. Jag kände mig övertygad om att hon hade tagit sitt liv men nu, sent ikväll, fick jag veta att det var en olycka. |
........................................................................................................... |
Tio års fängelse för mordet på Fuat Deniz 24.04.2008 |
........................................................................................................... |
Vi är nominerade till Ikaros 24.04.2008 Jag fick priset 2004, och kan vara med och dela på ett i år med. Det började med att jag under vintern 2006 och 2007 samlade material till ett gräv om Försäkringskassans bedömningsläkare, i ett samtal med Kaliberproducenten Björn Tunbäck visade det sig att de undersökte samma sak. Vi slog ihop påsarna. En av Sveriges bästa researchers Sandra Foresti stod för en stor del av researchen och "Steken" Jonas Magnusson gjorde sedan själva programmet. Sveriges Radios telefonväxlar gick varma, många kände igen sig i det som vi beskrev. Det är en ära att vara nominerad till Ikaros, och då dessutom tillsammans med goda vänner. Men det bästa är att vi fick en ändring till stånd. Försäkringskassan har nya rutiner. Från Kalibers hemsida: Kaliber nominerat till Ikaros Programmet ”Friska pengar - sjuka intyg” - om bolaget Doktorn & Co’s felfyllda utredningsverksamhet på uppdrag av Försäkringskassan har nominerats till Ikarospriset av Publicserviceklubben på SR, SVT och UR. Vinnaren koras i Stockholm 8 maj. Reportaget gjordes av Jonas Magnusson. Sandra Foresti och Nuri Kino var researchers. Björn Tunbäck producerade. Lyssna på eller läs reportaget här. |
........................................................................................................... |
Det var starkt och mäktigt! 23.04.2008 Jag kände mig omtumlad. Jag känner mig omtumlad! |
........................................................................................................... |
Vittnen vågar inte prata 23.04.2008 – De är rädda, säger kriminalinspektör Peter Ståhl. Många fanns på platsen i Lina under natten mot lördag och bevittnade den brutala misshandeln av Robil Oduncu, 33. Men få – om ens någon – vågar stå för vad de sett till polisen. – De är tyvärr rädda att berätta till oss, säger Peter Ståhl. Utredningen har nu överlämnats till länskriminalen i Stockholm som prioriterar den typen av fall. – Vi har precis fått ärendet och kommer att förhöra massor av folk, säger kriminalinspektör Mats Andersson. Läs hela här, och glöm inte att läsa kommentarerna. |
........................................................................................................... |
Räddar du ditt barn kan du ses som finansiär av terrorism 22.04.2008 FN och mottagarlandet anser att du har finansierat terrorism när du betalade lösensumman. Du får avslag. Flera assyriska familjer har fått brev från amerikanska myndigheter där det står att de får avslag eftersom de har hjälpt irakiska terrorister. Att betala lösensumma för att rädda en familjemedlem ses som en terroraktion. Det här är bara för absurt, för sjukt, för ofattbart... Men det är ju allt med kriget i Irak. Jag tänker gå till botten med det här. |
........................................................................................................... |
Migrationsverket utvisar kristna till Bagdad 22.04.2008 Hej! Jag ber om er hjälp angående: Tuma är häktad i Migrationsverkets förvar i Flen för cirka en månad sedan. Änglundavägen 21 642 23 Flen Tuma kommer ursprungligen från Norra Irak, kom till Sverige för sju år sedan för att söka asyl, men han fick inte det trotts så lång tid han väntade, för att norra Irak förklarades som säker plats för att bo där. Tuma är en av våra ungdomar i Tenstakyrkan, aktiv och hjälpsam, och har varit alltid i kyrkan och alla känner honom. Tuma meddelades av polisen att han ska utvisas till Bagdad 7 maj 2008. Tuma känner mycket oro och rädsla för att han aldrig varit i Bagdad, vet ingenting där och han ingen släkt, vän eller bekant. Alla vet att Bagdad inte är säker plats för någon främling. Varje dag mördas mer än 100 personer i Bagdad på alla möjliga sätt. Distansen mellan Bagdad och Norra Irak är 500 kilometer, och Tuma måste ta dessa farliga vägar för att komma fram hem. Vägen är fylld med faror och risk till döden varje minut och sekund. Jag besökte Tuma I förvaret i Flen och knappt kände igen honom! Han är deprimerad, känner mycket rädsla, har nästan tappat aptit. Hoppas någon kan stoppa den här utvisningen på det här sättet. Det finns cirka 100 personer kristna som har samma fall som Tuma och kommer att hamna i samma situation. Någon måste kunna stoppa den här utvisningen innan det sker något illa för Tuma. Jag ber era förböner för Tuma och för alla våra irakiska kristna flyktingar. |
........................................................................................................... |
Robil kämpar för sitt liv 21.04.2008 – Misshandeln orsakade stora blödningar i hjärnan och även benbitar har plockats ut, säger Emeli Oduncu, som vakar vid sonens sjukbädd dag som natt tillsammans med övriga familjen. Läs LT om min släkting här. |
........................................................................................................... |
Post-it lapp, en spräckt skalle och att ha tråkigt 21.04.2008 Jag lade mig i sängen igen, stirrade upp i taket i några minuter, blundade och hoppades på att somna. Inte en chans! Alldeles för mycket ockuperar min hjärna för att den ska kunna känna frid. Teet kokade färdigt och jag satte mig med en stor kopp och skrev en lista på vad jag skulle ägna måndagen åt. Besöka en släkting som blivit offer för ett brutalt vansinnesdåd. För några kvällar sedan stannade han sin bil vid en människosamling för att se vad som pågick. Trettio personer bråkade i Lina Hage, ett område i Södertälje, och han ville se om han kände någon av dem. Han hann knappt ut ur bilen förrän han fick en pistolkolv i höger tinning. Hjässan spräcktes och han fick en hjärnblödning. När han låg på marken forsatte misshandeln, någon sparkade honom i huvudet flera gånger. Jag kom just hem från sjukhuset. Han är medvetslös. Nedkyld. En kvadratdecimeter av skelettet som skyddar hans hjärna är bortsågat… Nu får det vara nog!!! Ansvariga i Södertälje måste vakna. En gång för alla. En småbarnsfar är offer för en smygande våldsam subkultur som måste förebyggas och stoppas. Jag varnade för detta redan för fyra år sedan. I en femtiominuter lång radiodokumentär belyste jag hur det egentligen ser ut i de exotiska invandrartäta områden där kriminaliteten breder ut sig. Min slutsats var att ungarna för eller senare kommer att göra uppror, på ett eller annat sätt. Nu gör de det. En av anledningarna är att de saknar bra förebilder. Många av dem drömmer om dyra bilar, snabba cash och snygga brudar. "Vadv spelar det för roll om jag dör när jag är trettio om jag har haft allt innan”, sade en trettonåring vars största dröm var att bli kriminell till mig. Fem andra saker stod på den lista jag gjorde i ordning i takt med att solen gick upp: Visum till Syrien. På ambassaden sade de att jag fick skylla mig själv som skrev ”biståndsarbetare/journalist” på visumansökan. Men jag vägrade ljuga och säga att jag var på väg till deras land som turist. Det skulle bara skapa problem för mig, de välgörenhetsorganisationer jag samarbetar med och flyktingarna. Nu väntar jag på visum, men det ser inte ljust ut. Det är ok. Vi har ju lyckats skicka ganska mycket pengar som omvandlats till mat och medicin. Tyvärr långt ifrån nog, och även om jag inte kommer in i landet så ska jag få in 32 containrar med mat och medicin. Boken om våldtäkten. Jag hade skrivit över nittio sidor i reportageform, men kände att jag behövde ringa polischefen som var utredningsledare och åklagaren för kompletterande frågor. På tre veckor har lyckats göra research, intervjua nästan alla berörda och skriva en bok. Domarna och förundersökningen var för ofattbara för att jag skulle kunna låta bli. Ett nytt gräv. Sverige är inblandat i en internationell skandal. Jag skrev ned vad jag kände att jag skulle hinna med att kontrollera under dagen. Och hur. Filmmanus. Jag var tvungen att skriva tillbaka till en av agenterna som vill att David och jag skriver kontrakt med honom. Fotbollsspelare. En assyrier i USA vill att hans son, som spelar i det amerikanska juniorlandslaget, ska få provspela för Assyriska. Jag behövde ringa honom och be om DVD och CV. Debattartikel. En man ringde mig för två månader sedan och grät. Han hade dömts för ekonomisk brottslighet och fått artonmånaders fängelse. Han sade att han var oskyldig. En jurist och jag har granskat domar och förundersökning och funnit många konstigheter. Vi har skrivit en debattartikel och skickat den till en tidning. Jag behövde kontakta tidningen och kolla om de vill publicera eller om vi skulle gå vidare. Debattartikel 2. Sverige avvisar assyrier, som också kallas syrianer och kaldéer, till Bagdad. Just det, ni har inte läst fel. Migrationsverket avvisar icke-muslimer till Bagdad. Till staden där det pågår en väpnad konflikt mellan statsmakten och den shiitiska milisen. Till Iraks huvudstad där anarki råder och där det räcker med att någon ser dig göra ett korstecken för att du ska mista huvudet. Jag har hunnit med allt ovanstående och lite till. För några dagar sedan intervjuade en kollega mig: ”Vad gör du när du har tråkigt?” Frågade hon. Jag blev paff. När skulle jag ha tråkigt? |
........................................................................................................... |
Carding - att handla på stulet konto 20.04.2008 Tänk dig att du är ute och äter eller tar en öl. Brukar du då lämna ifrån dig din plånbok med pengar när du ska betala? Kanske inte, men visst händer det att du lämnar ifrån dig ditt kontokort? Rent hypotetiskt kan det här ske i vilken bransch som helst, men det här med krogen är ett bra exempel, för där accepterar vi att för några minuter lämna ifrån oss våra kontokort när det är dags att betala. Under tiden som ditt kontokort är utom synhåll för dig så är det hur lätt som helst för en person att skriva av, eller kanske med mobilkameran fotografera av, de synliga uppgifterna på ditt kontokort. Sen behöver det inte gå många minuter förrän någon kan gå ut på Internet och med dina kontokortsuppgifter handla t.ex. mobiltelefoner, tv-apparater eller smycken. Det är nästan löjligt enkelt. Läs eller lyssna på Linda AP Larssons och mitt reportage här. |
........................................................................................................... |
Carding - handla på stulet konto 20.04.2008 En av mina frågor var om polischefen vars nummer jag fått av en annan polischef ansåg att det var bedrägligt eller inte. Läs resultatet av det grävet här. Chefen på bedrägeriroteln frågade mig varför jag inte också undersökte om banker mörkar kreditkortsbrott. Jag lovade att rota lite i det och återkomma till honom. Några veckor senare ringde jag honom och berättade om resultatet av min undersökning. Jag hade för mycket att göra för att själv gå vidare och göra ut jobbet, som det vackert heter och kontaktade därför Sanna Klinghoffer, redaktör för radioprogrammet Kaliber, och frågade om de hade någon som kunde gå vidare på de uppgifter jag hade. Kaliber 20 april 2008: Carding - att handla på stulet konto Det är hur lätt som helst att sno någon annans kontokortsuppgifter och använda dem för egen del. Det behövs ingen teknisk utrustning, det räcker med penna och papper för att skriva av uppgifterna på kortet. Tusentals svenskar drabbas av detta varje månad, men de som skulle kunna göra något åt det tjänar mer på att låta bli. Hör Linda AP Larssons reportage i Kaliber, söndag 13.00. |
........................................................................................................... |
"Jag kräver respekt" 19.04.2008 Det började pipa i Stinas mobiltelefon. Vi andra pratade i munnen på varandra om dansarnas förmåga och oförmåga medan Stina läste gratulations-sms, trodde vi i alla fall. Stinas mobiltelefon började nu ringa i stället… ”Det är grannen, han tycker väl att vi är för högljudda”, sade Stina och vi sänkte ljudet på tv:n. Minuten därefter knackade någon hysteriskt högt på dörren. Jag gick för att öppna. En man i tjugofemårsåldern i mössa borrade sina ögon i mina. ”Jag kräver respekt, ni visar mig inte respekt. Jag är trött på det här hör ni det. Jag är jävligt förbannad på er nu. Jag kräver respekt. Ni för ett jävla oljud. Nu får det vara nog.” Jag försökte lugna ned honom genom att berätta varför vi inte hade varit knäpptysta, vilket han kräver, och berättade att Robin hade vunnit. ”Det skiter jag i, fattar du? Jag får ingen respekt.” Nu borrade jag mina ögon i hans. Det fick vara nog. Stina och de andra anslöt sig och försökte prata honom lugn. Han tittade från den ena till den andra och upprepade att han krävde respekt. ”Förlåt, men det är ju lyhört”, sade en röst bakom honom. Nu såg jag hans stackars skärrade flickvän för första gången. Den respektsuktande grannens utbrott tog glädjen över vinsten ifrån oss… för några minuter. Robin rockar vidare, eller rättare sagt dansar vidare… Och jag kan inte sluta tänka på grannens timida flickvän. Halvindianen Robins hemsida har ni här. |
........................................................................................................... |
Flexibelt tänkande poliser efterlyses 19.04.2008 Jag hade varken tid eller lust att granska någon förundersökning överhuvudtaget, jag är mättad på att läsa dokument som tyder på polisers och åklagares klantig- och fördomsfullhet. Min barndomsvän gav sig inte, och jag har ju inte lärt mig att säga nej. På gott och ont. Nu har det gått det drygt tre veckor och jag har skrivit över 80 word-dokument som resultat av min granskning. |